Cigaretten efteråt
Nästan inget jag bestämmer mig för att göra blir gjort men nästan allt jag känner för att göra blir gjort. Därför har jag bestämt mig för att bara göra det jag känner för att göra. Får se om det blir gjort. Det är ju bättre att saker blir gjorda än att de inte blir gjorda. Och vad de sakerna sedan är spelar då mindre roll. Bara de blir gjorda. Bara man gör saker så brukar det bli bra, och det är roligare att göra saker man känner för att göra än saker man bestämt sig för att göra. Rentav är det jätteroligt att göra saker man känner för att göra. Men om man känner för att göra flera olika saker så måste man bestämma sig för en. Man kan börja göra den saken och sen byta till nästa sak om man slutar känna för det. På det här viset tror jag ändå man kan ta sig framåt genom dagarna. Men det gäller att inte fastna i prokrastinering eller fantasier. Det är faran med att göra det man känner för att göra, att man helt plötsligt kan tro att man vill göra något som det egentligen är en väldigt rastlös del av en som vill göra. En sådan del av hjärnan som säkert Anders Hansen skulle kalla för skärmhjärnan eller depphjärnan. Det är viktigt att förstå vad man faktiskt vill göra. Man måste ta kontrollen över sitt liv. Den här julen till exempel så ville jag baka kakor och läsa böcker. Och det har jag också gjort. Jag har läst en bok och bakat kanske 20 kakor. Det räcker. Det är inte mycket men det är mycket mycket mer än ingen bok och inga kakor.
Jag tror att läsning kommer bli inne 2023, inte på sättet att man ska läsa så mycket som möjligt utan att det blir inne att försjunka i en bok, så som det varit inne att försjunka i en tv-serie. Och man kommer inte vara rädd för att inte hänga med, för istället för att hänga med så kommer det vara hett att komma dragandes med helt egna saker, typ: jag har läst den här bortglömda boken från 1934 och här är min analys. Jag har precis börjat läsa JM. Coetzees Onåd. Jag tror kanske att JM Coetzee är en av mina favoritförfattare men jag har faktiskt inte läst Onåd. En sak jag tyckte var konstig med filmen Bergman Island var att den kvinnliga huvudpersonen hade sett alla Bergmans filmer förutom Det sjunde inseglet. Jag tycker det är otrovärdigt att någon älskar Bergman men inte har sett Det sjunde inseglet, och att hon blev förvånad över allt alla sa om Bergman, hon visste ingenting om Bergmans privatliv, att han hade många barn och fruar och så. Det kändes inte som det skulle vara en del av hennes personlighet utan det kändes som det blivit så för att tittaren skulle introduceras för Bergman. Men jag har inte läst Onåd och jag vet ingenting om JM Coetzee. Så man kanske kan ha en sådan personlighet.